Plats för dialog - beslutsfattare och forskare i miljöekonomi samlades på Handelshögskolan
I samband med Världskongressen i miljöekonomi som hölls på Handelshögskolan i juni samlades beslutsfattare och några av världens främsta miljöekonomer. Målet var att skapa nya nätverk och dialog mellan forskare, myndighetsexperter och beslutsfattare kring viktiga utmaningar.
Under en intensiv eftermiddag samlades forskare i miljöekonomi och specialister från svenska myndigheter, OECD och EU för att diskutera specifika utmaningar som experter på myndigheter möter när de ska tillämpa miljöekonomiska metoder i praktiken. Klimat, fiske, biodiversitet, kemikalier och cirkulär ekonomi var de fem fokusområden som valts ut för olika rundabordssamtal. Samtalen var en del av den förkonferens som anordnades innan Världskongressen i miljöekonomi, WCERE 2018.
– Jag har varit på liknande konferenser tidigare och upplever att man inte tillräckligt utnyttjar möjligheten av att ha samlat världens ledande forskare för att samtala med experter och beslutsfattare vid myndigheter om viktiga forskningsfrågor och resultat. Den här förkonferensen skapade vi i hopp om att den ska leda till nya former av samarbeten mellan beslutsfattare och forskare, säger Daniel Slunge, miljöekonom vid Handelshögskolan och UGOT FRAM centret om kemikalier och en av initiativtagarna till rundabordssamtalen.
Svårt värdera negativa effekter
Ett av rundabordssamtalen handlade om ekonomisk värdering av farliga kemikalier. Där berättade experter från den europeiska kemikaliemyndigheten ECHA om praktiska svårigheter de möter i sitt arbete. Att väga nyttan av att begränsa användningen av farliga kemikalier mot kostnaderna är en viktig del av myndighetens arbete. Flera studier visar på tydliga samband mellan vissa kemikalier och till exempel cancer. För att värdera effekter som handlar om dödlighet kan man utgå från ett monetärt värde av ett statistiskt liv. Men hur värderar man effekter som exempelvis försämrad IQ, fertilitet och risk för övervikt?
Deltagarna var överens om att regleringar bör motiveras med kvantifierbara nyttor – i form av till exempel minskade utgifter för sjukvården eller minskat lidande, men i vissa fall finns det anledning att reglera kemikalier baserat på försiktighetsprincipen.
– Tyvärr är det mycket lättare att identifiera och kvantifiera kostnaderna av en reglering än vad det är att uppskatta de framtida nyttorna eller samhällsvinsterna med en frisk befolkning och hållbar miljö, säger Maria Noring, miljöekonom vid Kemikalieinspektionen.
Man har dock sett att kostnaderna för att fasa ut farliga kemikalier ofta blir lägre än vad man först räknat med. Har ett land väl bestämt sig för att fasa ut vissa farliga kemikalier kommer marknaden ofta att ersätta dem på ett billigare sätt än man först trodde var möjligt.
– Det behövs ett regelverk som är så starkt att det kan fånga upp farliga kemikalier redan innan de släpps ut på marknaden och hinner orsaka skada bland människor och miljö. Låg men långvarig exponering för många kemikalier kan få negativa effekter på både hälsa och miljö, men dessa ”cocktails” är både svåra att karaktärisera och reglera. Samtidigt finns det en polarisering mellan delar av kemikalieindustrin som hävdar att många riskbedömningar är överdrivna – och forskare som fortsätter att identifiera miljö och hälsorisker, säger Christina Rudén, professor i regulatorisk toxikologi vid Stockholms universitet och en av deltagarna i workshopen.
Alan J. Krupnick, Senior Fellow vid Resources for the Future i Washington, D. C., höll med och menade att ansvaret ska läggas över på företagen som använder kemikalierna:
– Låt industrierna bevisa att deras kemikalier inte är skadliga – istället för att forskarna ska behöva bevisa att de faktiskt är det.
Nya kontakter och framtida samarbete
Maria Noring lämnade workshopen med ökad förståelse för de övriga deltagarnas förutsättningar.
– Jag fick bland annat bekräftat att andra länder upplever samma problem som vi gör på Kemikalieinspektionen. Workshopen var också otroligt värdefull när det gäller att knyta nya kontakter mellan forskare och praktiker. Nu när vi har träffat varandra är det lättare att höra av sig, ställa frågor och ta initiativ till framtida samarbete.
– Styrkan med den här typen av mötesform är att vi skapar dialog i ett litet sammanhang. Jag tror att det behövs mer än bara pressmeddelanden och forskningsrapporter för att nå ut till beslutsfattarna, säger Daniel Slunge.